Det jag skriver här hände för länge sedan, och det är min uppfattning, och som jag kommer ihåg det. Vill bara tala om att jag kanske upprepar och tjatar om, men var vänliga och ha överseende med det då det har gått 33 år sedan jag lämnade över mig till Gud Fader sonen Jesus Kristus och den Helige Ande. Det var då jag fick tag i Livet.

Jag Robin kommer här att berätta lite om mig själv, vad jag kommer ihåg och hur jag har upplevt livet och upplever det nu. Det kan vara helt fel för någon annan men det är min åsikt.

Jag blev troende 1992 efter en hemsk upplevelse med Härligt slut. Jag var då 46 år gammal och inbiten ateist.

Att arbeta var det bästa jag visste och det var ett arv från min far som hade samma generationsförbannelse som jag hade, men då kunde jag inte veta hur kopiöst dåligt jag mådde och hur dåligt min far och mor mådde, och hur kopiöst dåligt jag har mått från ca 1-15 års ålder. Ja även fram tills jag lämnade över mig till Gud Fadern när jag var 46 år för då bröts generationsförbannelsen.

Jag har fått reda på att från klass 1 till och med klass 3 var jag mobbad så hårt så jag blev hemmasittare. Jag blev flyttad till en annan familj än min egen men i samma kommun, jag visste vilka det var och gick i skolan där och det gick bra. Jag kom hem till mina föräldrar under ferierna så jag tappade inte bort dom helt.

När jag läser om hemmasittare så tänker jag att dom kanske skulle ha flyttat till några som dom hade känt lite grann och litar på. Några mil hemifrån och gått i en ny skola där.

Jag kommer ihåg, sedan jag gjort om mig, att generationsförbannelsen kan hoppa över från föräldrar till barn eller hoppa direkt från deras föräldrar till barnbarnet, så se upp.

Jag kommer väl ihåg en gång när jag var några veckor från moped och en kompis som hade fyllt moped kom och bad mig hänga med till dansbanan för han skulle hämta en kvarting där som en hade köpt ut åt honom och gömt där. Kompisen hittade kvartingen och sa att jag kunde väl smaka en sup, vilket jag aldrig hade gjort tidigare. Jag tog en liten liten smutt och tyckte att det där var väl inget särskilt, det smakade hemskt och så skildes vi.

Ca tre veckor senare bad kompisen mig igen att vara med honom till dansbanan och hämta en kvarting igen, vilket jag gjorde. Lika som förra gången skruvade kompisen av kapsylen och sa åt mig att ta dig en sup, jag gjorde så och det var väl inget särskilt. Då sa kompisen, ta dig en till sup men en större så att du känner av det och det gjorde jag. Då hände något, min hjärna blev alldeles varm och jag blev ljuvlig och kände mig mycket avslappnad och mådde så bra som jag aldrig hade känt tidigare, jag kände mig lite åt herkuleshållet.

Det jag inte förstod då, men började fundera över mer än 20 år senare, var om jag hade fått djävulen i mig där vid dansbanan vilket jag var säker på att jag fick, men inte förstod då.
Det konstiga är att ingen hjälpte mig att få den onde utdriven ur mig, för många märkte ju att det var något fel. Jag började ge igen, när jag var full, om någon varit dum mot mig, och jag kunde inte argumentera emot så då gav jag dom en box för allt illa som dom gjort tidigare, så då blev det mitt fel alltihop.

Jag fortsatte att må dåligt om jag inte var i farten hela tiden och eller lät alkoholen och ölen bedöva mig. Jag arbetade extra här och där. Jag startade eget företag senare i livet för då fick jag arbeta så mycket jag behövde för att inte må så hemskt dåligt hela tiden.

Efter några kämpiga år brände jag ut mig och jag var så besviken på att jag inte kunde sluta dricka brännvin och eller öl. Jag skällde på mig själv hur jag var så dålig så jag inte bara kunde bestämma mig att sluta dricka Alkohol/Öl, men jag bestämde mig å det bestämdaste, nu har jag druckit för sista gången, punkt slut. Fungerade det? Ingen av gångerna jag lovade och bedyrade, för varje gång trodde jag det själv. Jag fick tips om att man kunde söka sig till avgiftning själv och att Socialen kunde betala om man inte hade pengar själv, och med mitt leverne och självmedicinering så hade jag inte pengar till avgiftning. Flera jag kände kom till mig och sa att jag skulle söka till avgiftning. Till slut höll det i sig så hårt så att jag fick lov att sälja företaget och göra något åt mig själv för nu hade det gått så långt så att till och med kroppen sade ifrån, nu var det inte bara nerverna, som spelade mig spratt i kroppen.

Då var det en som sa åt mig: ”Om jag får fria händer så kan jag fråga mig för, hur du ska göra.” Och jag litade på den personen och lovade att personen fick göra och bestämma det han trodde var bäst för mig.

Jag blev kallad några veckor senare till Socialtjänsten för samtal. Jag hade en person med mig som stöd. Personen på socialen hade nog fått rätt mycket info om mig innan för det verkade som att dom ville hjälpa mig komma ifrån det dåliga måendet och spriten så chansen var nog mycket stor att jag skulle få hjälp, viket jag också fick.

Att jag fick den hjälpen är jag socialen evigt tacksam för, för jag hade aldrig klarat av det själv med facit i hand.

Jag kom in på avgiftning för att bli fri alkoholen på behandlingshemmet. Jag var där i 3 veckor sedan måste jag åka hem, för jag måste sköta postärenden, som det var panik med då det gällde företaget som jag hade sålt innan jag åkte på behandling. Jag skrev ut mig och åkte hem för det fanns inget alternativ, när jag inte fick låna telefonen på behandlingshemmet. Tre veckors avgiftning skulle räcka bra, sa några åt mig medans andra sa att det inte skulle räcka, så då bestämde jag mig för att tre veckors avgiftning skulle räcka för mig Plus några år på AA-Anonyma Alkoholister.

Jag åkte hem och redde ut allt med Posten vilket gick kanonfort. Jag började gå på AA-möten på orten jag bodde på. Jag fortsatte mitt jobb som anställd.

Efter att jag hade gått på AA kanske 3 ggr kom även en behandlingshemsarbetare dit och var med på ett möte, så han frågade mig efter mötet hur jag tyckte att det gick och jag svarade, jo det går väl bra men jag tror jag ska sluta, varför då frågade han, jo dom håller ju på med Gud och Gud här, i avslutningen på varje möte och Sinnesrobönen den vill inte jag säga, sa jag. Då sa medarbetaren ”säg inte det då utan bara lyssna, det är huvudsaken du kommer hit”. Vilket jag gjorde i fortsättningen. Jag gick på AA vecka efter vecka, 5-6 ggr i veckan och trivdes mycket bra.

När jag hade varit på AA i ca 3-4 månader så tyckte jag att det inte var så bra, så då slutade jag gå på AA eftersom jag blev mer och mer irriterad på det som sades och på vissa saker som gjordes där. Jag fick mer och mer ångest ju längre tiden gick hemma och jag saknade AA.

Under tiden jag var borta från AA så fortsatte jag arbeta. Jag mådde sämre och sämre. Till slut mådde jag så dåligt så att jag blev folkskygg och ville absolut inte träffa folk, så på sommaren var jag ute och rensade rabatterna på nätterna och gick in och lade mig på morgonen (jag hade lägenhet där jag jobbade). När gräset skulle klippas så gick det bra, för ingen kunde säga något till mig då för jag gick ju och arbetade hela tiden. Det var hemskare än hemskt. Jag var väl utbränd, och fick antidepressiva läkemedel. I början fungerade dom rätt så bra men efter ett tag så fick jag lov att byta sort flera ggr och när dom heller inte hjälpte så blev jag desperat. Det var hemskare än hemskt.

Så där höll det på i flera månader och jag tänkte att om jag går tillbaka till AA igen så mår jag bara sämre.

Jag fortsatte vara ute och jag tordes inte träffa folk. Jag kunde knappt gå på grund av att jag hade så ont i både ande, kropp, själ och ben. Men jag var ute och kröp i buskarna och rensade ogräs för arbetet skulle utföras. Men jag klarade absolut inte av att prata med någon.

Jag kunde bara sova två timmar åt gången ungefär och sedan var jag vaken två timmar. I början sov jag kanske tre och fyra timmar per natt, sen blev det bara sämre och sämre. Till slut sov jag bara två timmar och sedan vaknade jag. Och då var jag alldeles genomblöt av svett. Jag hade sådan ångest att det var nåt hemskt. Jag hade ju då varit hemma från tolvstegsprogrammet i några månader och då blev det så hemskt att det knappt gick att vara till. Jag mådde så dåligt i nerver och psyke, så en dag när jag mådde som sämst då bestämde jag mig för att det är väl mycket bättre att jag hoppar ut från fönstret på fjärde våningen (tre våningar plus suterräng) för då måste det ta slut i alla fall.

Jag visste ju också att om jag tog lite sprit, då skulle ångesten försvinna på en gång. Det hade jag reda på, så det var inga problem, så jag tänkte att jag skulle kunna ta mig en kvarting eller några öl så skulle jag bli pigg igen. Men då skulle jag ju bli fast igen i spritdjävulen, och bedöva mig, och det var ju ingenting jag var överhuvudtaget intresserad av att vara. Det värsta utav allt var ju att då hade jag ju svikit det sociala som hade kostat på mig avgiftning till ett bättre liv, skulle jag verkligen svika dom som jag var så tacksam till. NEJ.

Så jag hade två saker att välja på där, endera skulle jag hoppa ut genom fönstret så att det skulle bli slut på alltihop eller så skulle jag ta mig en kvarting, jag hade gjort så förut och då försvann all oro och så där när jag hade tagit någon sup. Och då så tänkte jag att, ja, jag hoppar väl ut genom fönstret, så att det blir slut på det här eländet, för jag ville inte börja på att dricka sprit igen. Ja, men då så, då räknade jag efter lite logiskt som jag tyckte: Jag har varit tre veckor på avgiftning och sedan gått på AA. Jag har slutat att dricka sprit och öl, jag har gjort det och jag har gjort det, och jag har prövat allting nu. Jag jobbar mindre. Så nu har jag i alla fall gjort allt som jag kunde göra för att bli en bättre människa, så nu kan då ingen klandra mig om jag hoppar ut.

Det här tänkte jag när jag kom in genom dörren in till lägenheten, men när jag kommit in så hörde jag en röst som sa att ”du har inte gjort allting, du har inte läst i Bibeln ”. Då tittade jag bakom mig, men det var ingen där. Jag tänkte att nu håller jag på att bli riktigt rejält tokig. Hur kan det komma sådana där tankar till mig. Jag förstod att nu håller det på att slå runt helt när jag till och med hör röster och att jag ska läsa Bibeln, fy vad otäckt och att jag ska läsa i Bibeln, nej usch då, vad hemskt, några sådana böcker vill jag inte läsa. Men nog var det konstigt att jag hörde en röst när jag var ensam hemma, men det är väl på sluttampen för mig nu, tänkte jag, och lika bra är det. Jag hade också blivit lärd av min far att Bibeln det var saker man skulle akta sig för, för att de som höll på med det där, de var farliga. För det var inte bra. Ja, var kom det där jag hörde ifrån, det var nåt hemskt. Och så somnade jag efter att ha haft hemskades ångest.

Nästa dag när jag var på väg in i lägenheten hade jag beslutat mig för att nu fick det verkligen vara slut på denna plåga, för snart kommer jag att bryta ihop helt, och hamna i sängen med hela kroppen ihopdragen av ångest. Jag har sökt mycket hjälp och ingen har kunnat hjälpa mig.

Men då kom den här ingivelsen till mig även den här kvällen när jag beslutade mig för att hoppa ut genom fönstret: ”du har inte läst i Bibeln”. Och jag vet att jag lade mig och att jag somnade av utan att ha läst i Bibeln. Jag var ju alldeles förskräckt var det kom ifrån. Hur jag kunde tänka några sådana där, som jag tyckte, galna tankar. Ja, jag somnade och det var lika den natten att jag vaknade alldeles genomblöt i svett och lakanen var till och med helt i hoprullade, och så fint ihoprullade som lakanet var i sängen som låg efter en sida, det var alldeles otroligt. Och så där var det ofta. Så fint ihoprullat, så jag hade väl snurrat runt under natten.

Så vaknade jag på morgonen, eller kanske i tre- fyra tiden och gick ut och jobbade och höll på så där. Och sen gick jag upp till lägenheten igen när de andra började på att komma ut på morgonen i sex halv sju tiden och skulle ut och jobba. Då gick jag in och lade mig. Och somnade av ett par timmar, och sedan vaknade jag igen. Så där höll det på.

Så blev det tredje kvällen då eller natten. Och då kommer det till mig, för jag tänkte att nu, nu i kväll måste det hända. Nu, nu hoppar jag ut bara. Och jag tänkte att nu har jag prövat allting. Och det är ingenting som hjälper.

Då hörde jag någon säga igen, för tredje gången, att ”ja, men du har inte prövat att läsa i Bibeln , du har inte prövat det”. Men vad är detta för galenskap, och då blev jag jättearg också. Hålla på på det där viset. Ja, och förresten, tänkte jag för mig själv, jag har ingen bibel heller, så det var då så bra med det. Och då kom det en tanke, att ”det har du visst det”. Nej, ser du, det har jag då inte alls. Så jag höll på att resonera för mig själv. Det vet jag väl själv att jag inte har någon bibel. För det är 28 kvadratmeter där i lägenheten. Och jag visste ju vad jag hade. Men då så kom det till mig igen, att ”jo du har en, den står i bokhyllan”.

Och då skrattade jag för mig själv. För var skulle då den bokhyllan vara. När jag står här och tittar och ser att det finns ingen bokhylla, för jag har ingen bokhylla. Då helt plötsligt så tänkte jag, att jag undrar om det inte var en bokhylla på baksidan av skrivbordet. För det var min fars gamla skrivbord, och det stod där med baksidan in mot väggen. Och då kom jag ihåg att på baksidan av det där skrivbordet var en bokhylla. Då tänkte jag, ja men ja, då har jag ju en bokhylla.

Så då tog jag och ryckte fram skrivbordet en halvmeter från väggen. Då stack jag handen bakom och kände och det var en stor bok där. Jag tog den och fick ut den. Det fanns inte många böcker i bokhyllan. Jag blev mycket förvånad när boken jag fick tag i var min gamla konfirmationsbibel. Det var en stor bibel, en hög en. Jag hade gått på konfirmationsläsning, kanske två eller tre gånger, sen slutade jag. För det var ingenting som jag trodde på. Jag fick en moped i alla fall, bara för att jag slutade på konfirmationsundervisningen. Nu fick jag tag i den Bibeln , och den var så full i damm så det var nåt hemskt. Det där skrivbordet hade väl inte varit framvänt sen jag satte dit det i lägenheten och det kanske var fem till tio år sedan. Och här är ju Bibeln, nu, och vad skulle det vara för bra med att läsa i den. Vad skulle det spela för roll.

Då plötsligt fick jag se mig själv i sängen ca 3-4 dm ovanför madrassen och själv satt jag uppe i hörnet i taket och tittade ner på mig själv. Jag låg ovanpå sängen och hade knäppta händer, och låg med händerna ovanpå magen och jag njöt. Jag såg ut att trivas så otroligt skönt. Ja, det var nåt otroligt vad skönt det var. Där och då sa jag till mig själv när jag låg ovanför sängen. Ja du Robin nu mår du bra. Då tänkte jag, nu dog jag. Ja visst, tänkte jag, jag dog. Men det här var då det bästa, ja det var det bästa jag varit med om. Fick jag verkligen dö. Vad skönt. Vad fint att jag fick dö. Ja visst, nu är jag död. Det här var bra. Och jag mådde så bra. Jag var så ljuvlig, så otroligt ljuvlig. Oj, vad ljuvligt det var.

Så fick jag se mig gå på en grusgång, med gräsmattor på båda sidor. Plötsligt så fick jag se att det gick en vit gestalt bredvid mig och ville visa mig något. Vi gick och jag hörde att det skrek nånstans. Det skreks så kopiöst, men vad det skrek. Folk som skrek. Jag tänkte, men vad är det där. Han som jag hade med mig ledde mig fram till en liten sjö ca 30-50 meter djup och kanske 50- 100 meter i diameter, plötsligt så kände jag att det att luktade mer och mer svavel. Då ledde han mig ända fram till kanten och så tittade jag ner där. Det var alldeles svart nere där, vattnet var svart och det luktade svavel nånting så otroligt. Det var hemskt vad det luktade svavel. Och folk simmade där nere, runt, eller fram och tillbaka, och de skrek nånting så hemskt. Jag tänkte varför går de inte upp, för det var ju krossad sten runt om alla slänter. Tvärt var det, och krossad sten var det. Varför går de inte upp. Dom kan ju gå på stenarna och komma upp, tänkte jag. Men så fick jag ju känna sen på stenarna, de var hala som såpa. Det fanns inte en chans att de skulle kunna komma upp där. Stenarna till och med var svarta, de var så där grönblåsvart på något vis. Det var otäckt. Och där simmade folk fram och tillbaks. Jag hade inte en aning om att det var svavelsjön då, utan det förstod jag efter att ha börjat läst Bibeln. Då fick jag reda på att det där var svavelsjön. Och fy då, tänkte jag, vad hemskt. Jag tänkte att ja, nu har jag dött. Ja men tänkte jag, tänk om jag inte är riktigt död då. Fy då, men det måste jag väl vara. För då hade jag bara en stor önskan att få komma bort från detta helvete.

Jag funderade på det där. Tänk, tänk om jag vaknar i morgon och inte är död då. Ja, då får jag ta det i morgon då. Men jag kände att jag var död, så det var ingen fara. Ändå kom det över mig, tänk om inte jag är död då. Förresten tänkte jag, jag känner efter i morgon. Om jag vaknar så ska jag försöka och sätta ner benen i golvet, och känner jag golvet, då så måste jag ju leva då. Jag ska inte hålla på och fundera över det nu, för jag mådde så där otroligt bra. Det var obeskrivligt bra. Det var nåt otroligt vad skönt det var.

Men hur än det var så vaknade jag på morgonen och jag tänkte så här att nu verkar det som att jag har vaknat. Och då kände jag att jag låg i sängen. Jag undrade om jag var död. Jag vet inte, vi får se då, jag får väl lov att känna efter. Då kom jag ihåg att jag hade sagt att jag skulle sätta ner fötterna på golvet och känna efter om jag var död eller inte. Men jag väntade lite och låg kvar i sängen och njöt, och hoppades på att jag var död. Att jag skulle slippa hålla på och leva nåt mer. Nej jag måste väl göra slag i saken. Det kan nog hända att jag lever ändå, eftersom jag har vaknat och kan känna att jag ligger i sängen.

Jag kollar och sätter ner fötterna i golvet, och är det så att jag kan resa mig upp så måste jag ju leva. Så jag satte ner fötterna i golvet och jag kommer ihåg när jag kände golvet att jag blev så besviken. Oj oj oj vad besviken jag blev. För jag förstod då att jag fortfarande var kvar i det här jordiska livet. Det var nånting kopiöst vad ledsen jag var. Men så tänkte jag, jag reser mig upp, och kan jag stå upp ja då måste jag ju leva då. Då är det väl bara så då. Då får jag väl göra det bästa möjliga av den tiden som är kvar. Om jag slipper ha ångest, denna fruktansvärda hemskaste hemska ångest då ska jag göra det bästa möjliga av situationerna.

Så det var bara att börja med dagens sysslor även fast jag var besviken för att jag inte hade fått dö. Där och då beslutade jag mig för att jag ska aldrig försöka ta livet av mig, för nu är det Gud Fadern som bestämmer över mitt liv, Tack och lov. Jag började med dagens sysslor och jag hade en väldig frid, så jag bara njöt utav livet. Livet bara lekte, fast jag hade så hemskt ont i knä, höft och ben och i kroppen. Jag hade så väldigt ont överallt. Men ångesten var borta i alla fall. Jag blev så bra i, vad ska jag säga, psyket och själen. Jag mådde så bra då att jag njöt utav allting bara. Jag hade fått smaka på Guds Frid och det är faktiskt det största någon kan få, det visste jag inte då, men nu vet jag.

Jag började gå tillbaks till tolvstegsmötena. Jag hade ju lovat Gud Fadern att om han hjälpte mig så skulle jag gå tillbaks och fortsätta på tolvstegsmötena. För det var ju väldigt genialiskt med tolvstegsmöten, det var ju kopiöst genialiskt. Att få gå där och prata av sig. Och lägga en slant i hatten, det kostade inget mer än så. Det var ju kanonbra, och jag gick på de här tolvstegsmötena i, tror jag, ca fyra år.

När jag nu började igen på 12-stegsmöterna efter uppehållet så kom det till mig att jag skulle inte hålla på och ta åt mig och bära på vad dom andra sa för dom var ju också där för att prata av sig och hur skulle det se ut om jag sög i mig det dom sa och mådde dåligt sedan, nej jag skulle lägga ur mig det jag inte ville gå och bära på längre.
Det här ska jag försöka förklara en annan gång längre fram hur genialiskt finurligt det är att gå på 12-stegs grupp som fungerar, och där de flesta har som mål att må bättre fast inte på andras bekostnad.

Jag gick på AA möten nästan varje kväll som det var öppet där jag bodde, så det blev 5-6 ggr i veckan i början. Efter ett år eller två så gick jag på AA möten kanske 4-5 ggr i veckan och på gudstjänst på söndagarna i Svenska Kyrkan och en dag varannan vecka på Trons ABC i Svenska Kyrkan.

När jag började läsa Bibeln efter den här döden-upplevelsen så tänkte jag, är det någon som tror på sånt här dravel som står i Svenska Bibeln 1917 då behöver dom nog få hjälp. På den tiden trodde jag på mig själv. Nu tror jag på Bibeln, ”att ingen är till för sig själv utan alla andra är till för alla andra”, så vem vet kanske många andra skulle behöva hamna ca 2 meter under marknivå, inte för att jag önskar någon det, men, men, i alla fall. Bara för att dom ska få det kanonbra. Ja, Ja, jag klarar mig inte utan prövningar.

Jag såg att jag låg ca 2 meter under marknivå, då talade någon med mig, som jag inte kunde se, och att tro på någon som jag inte kunde se var för mig Gallimatias.

Det var verkligen nåt otroligt vad det stod mycket bra i Bibeln. Det stod så bra hur man skulle leva och hur man skulle vara och allting. Egentligen så var det där en instruktionsbok, hela Bibeln alltså, Nya testamentet. Evangelierna där, Matteus, Markus, Lukas och Johannes, beskrev hur dom hade uppfattat att dom skulle leva, det var alltså en instruktionsbok hur jag skulle leva. Jag läste också mycket i breven och jag tyckte också att de var nåt otroligt bra, dom här breven med Paulus och ja, Jakobs brev, det var väl bland det bästa, tyckte jag. Ja och Romarbrevet hade jag mycket glädje av att läsa då.

Och Job i Gamla testamentet, det var min favorit. För han hade mycket diskussioner med Gud Fader, precis som jag hade då när jag hade överlämnat mig. Jag pratade och jag diskuterade med Gud Fadern, varför är det så och varför är det så. Varför gör dom så och varför har jag gjort så. Kan du svara på det. Och varenda gång så fick jag svar så att det var otroligt. Ibland så försökte jag sätta Gud Fadern på pottan med svårare frågor, men jag fick svar så jag blev mycket fundersam hur Gud kunde veta allt. Efter ett tag så kom jag på att hade Gud Fader skapat Jord Hav och Måne och 1 dag var som 1000 år för honom, så då var det väl inget jag skulle fundera över utan bara fråga Gud Fader om de svar jag behövde. Svaren fick jag, det kunde vara en tanke som kom till mig, eller också på morgonen när jag tog en tumvers och läste Bibeln. För efter att jag hade lämnat över mig till Gud Fader så började jag att slå upp på ett bibelställe varje morgon och om jag frågade något på kvällen att varför är det så och så. Då på morgonen kunde jag slå upp ett bibelställe och då stod det precis svaret på vad jag hade frågat efter kvällen innan. Jag kunde också fråga t ex vad ska jag göra för att det ska bli bättre på det viset. Ja, helt plötsligt slog jag upp ett bibelställe, jag bara tog en som man kallar tumvers, jag bara slog upp Bibeln och satte tummen på en vers där och så läste jag och så stod svaret där. Andra gånger bestämde jag mig i förväg för att nu ska jag läsa femte versen uppifrån i den och den spalten, och när jag läste den så var det svaret på det jag hade frågat om förut. Jag var alldeles begeistrad i det där. Jag tänkte att det här kommer jag aldrig att släppa. Det här var det bästa jag varit med om.

Så här kunde Överlåtelsebönen vara.

Gud Fader jag ber Dig kom in i mitt hjärta och i hela min kropp, ta Din boning i mig led mig och beskydda mig från alla djävulens gärningar, från och med nu och i alla tider framöver, om Du tar av mig den hemskaste hemska ångesten nu och för alltid. Då ska jag följa Dig i alla tider framöver.

Jag tar inte emot något som kommer från satan, ingenting, vad det än är.

Gud Fader jag lämnar alla mina bekymmer, alla mina problem och all min oro till Dig.

En annan gång, då helt plötsligt så vaknade jag. Eller jag vet inte om jag vaknade eller om jag drömde. Det var nog en sån där gång när jag hade så där hemskt svårt det också. Då fick jag se att jag satt under ett träd och framför mig var det så grönt och fint. Och åkrar. Och det var nånting så otroligt fint. Och det där ljuset som var där, det går inte att föreställa sig. Det går alltså inte att föreställa sig ett sånt ljus som det var där. Så otroligt gröngultblåvitt ljus på nåt sätt. Ett sånt ljuvligt ljus, och värme. Det var ingen sol men det var ljus och värme. Det var exakt värme och exakt ljus. Det bländade inte och var inte för mörkt. Och de gröna fälten var så otroligt fina.

Jag satt under ett träd där och rätt som det var så tänkte jag, sitter jag här. Så tittade jag till höger och ja, då var det ett träd där också. Och även där satt det en person. Och tittade jag till vänster var det träd där också, och det satt folk där också bortöver. Nej men vad är det här tänkte jag. Var är jag nu nånstans. Jag tittade på det där, och satt där och filosoferade och bara njöt. Jag njöt nånting så otroligt, sittande och lutande mot ett träd.

Så jag tänkte jag när jag kom tillbaka till det vardagliga livet, att det här är precis som Ferdinand som sitter där under korkeken i Kalle Anka filmerna. Så nu misstänker jag att den som hade skrivit episoden om tjuren Ferdinand i Disneyfilmerna denne måsta också ha dött för så lika var det. Det var nånting otroligt vad jag njöt, och jag var alldeles lealös, så jag kunde inte gå upp. Ja, jag njöt så otroligt.

Men, tänkte jag, när jag hade suttit där kanske en dag eller jag vet inte, då tyckte jag att jag måste väl försöka att få någon mat i mig. Då fick jag se att det låg några frukter bredvid mig som hade ramlat ner ifrån träden. Jag tänkte att vad är det där för frukter, för trädet var jättestort egentligen. Så jag tog en sån där frukt. Vad är det här för någonting, undrar om man kan äta en sån där. Det var inte plommon, och inte äpple och inte päron. Det var då någon frukt som inte jag hade sett. Jag stoppade in en frukt i min mun som inte hade några tänder har jag för mig, och åt väl upp den. Sen vet jag inte nåt mer vad som hände.

Sen, om det var dagen efter eller om det var samma dag, jag vet inte, då kom den som var vid trädet bredvid mig och ställde sig framför mig. Då fick jag se att ingen hade ju några kläder på sig där jag var nu. Ingen av oss hade något kön. Inte jag heller utan vi var, vad jag ska förstå, varelser. Vi hade då inga kön men armar och ben det hade vi. Och inte pratade vi. Vi pratade inte med varandra, utan det var telepati. Han ställde sig framför mig och så frågade han: får jag ge dig en frukt. Han rörde inte på läpparna och jag hörde inga ljud eller nånting. Men jag förstod att han sa: får jag ge dig en frukt, den kan jag ju ta själv sa jag. För jag kan bara sträcka mig ut så får jag ju tag i frukten. Ja men kan inte jag få ge dig en frukt, sa han. Ja, ja sa jag, du får väl det då, sa jag. Jag mådde så där otroligt bra. Eller telepatiade han till mig då. Ja men, ja, sa jag, ge mig en frukt då tänkte jag. Och då gav han mig en frukt. Och jag sa, eller jag tänkte då tack, tack.

Han blev glad så hemskt och han hoppade upp och ner, jippie, jippie och blev jätteglad. Då tänkte jag att blev du så otroligt glad för att du fick ge mig frukten som jag hade kunnat ta själv i alla fall. Hur kunde du bli så glad för det. Ja, men i alla fall, jag satt ju kvar då och njöt och han gick och satte sig. Sen tänkte jag, då ska jag se om jag blir lika glad också. Så jag gick till nästa träd och så frågade jag honom, hör du du sa jag, får jag ge dig en frukt. Alltså jag pratade inte, utan jag tänkte, får jag ge dig en frukt. Och då så sa han ja, det får du väl om du vill, sa han. Vad bra, sa jag och så tog jag upp en frukt som låg bredvid honom och så gav jag honom frukten. Då så sa han, telepatiskt, att tack så mycket, tack, tack. Och då blev jag glad, jag blev så glad, och jag blev så varm i hela kroppen så glad så jag studsade upp och ner så där jag också som han hade gjort som gav mig frukten. Och jag var så tacksam. Tack så hemskt mycket att jag fick ge honom frukten. Tack och tack och tack. Och jag var så glad. Det var nånting otroligt vilken känsla att få ge honom frukten, att få hjälpa honom. Det var nåt alldeles kopiöst. Så sen, gick jag lite längre bort och gav dom där också. Men så tänkte jag att nej, jag ska inte gå så långt bort, utan jag kan ge frukt till den som är vid trädet här bredvid.

Sen satte jag mig ner vid ett träd och tittade ut över landskapet. Bland annat så låg det ett lejon kanske bara tjugo meter framför mig ute på åkern, och sov. Ja det syntes att lejonet låg i ljuset och njöt. Så tittade jag till höger och då fick jag se att det kom ett litet lamm hoppande. Lammet hoppade, och det gick precis som i ultrarapid, så det hoppade och liksom svävade ett tag, alltså precis som om man tänker sig att det såg ut när de visade bilder från när de gick i land på månen, ett hopp så där så tog det ett tag innan det dalade ner. Så det gick så där sakta. Precis som om det var lite tyngdlöst. Så var det också med det där lammet, det kom så där och hoppade lite sakta framåt. Då tänkte jag, nej vilken tok, stanna nu då och hoppa undan, annars hoppar du ju mitt framför lejonet.

Det går då inte bra, och jag vill då inte se nåt elände här mitt framför mig heller. Å fy vad hemskt, nej, nej, nej, tänkte jag. Nej, nej, nej, spring åt andra hållet och vänd åt andra hållet, eller hoppa åt andra hållet. Men det där lammet hoppade och landade bara högst två meter framför lejonet. Det var knappt så jag tordes titta vad som höll på att hända för då tänkte jag att nu kommer ju det där lejonet att ta lammet på en gång. Men när lammet hade landat framför lejonet så hoppade det vidare igen, och då tittade jag på lejonet hur det skulle reagera och då fick jag se lejonet, det bara låg och log åt det där lammet. Det flinade bara och lammet som fortsatte att hoppa. Lejonet det låg bara och njöt, och det syntes hur det njöt och då tänkte jag, men, men vilken lycka. Den där förnöjsamheten och glädjen, som lejonet hade i sig då. Att inte behöva hålla på och jaga andra djur för att överleva. Troligtvis så åt väl lejonet också utav frukten, skulle jag tro, även om jag aldrig såg nåt sånt, för hur skulle det överleva annars. Det åt faktiskt på ett grässtrå när det låg där. Det jagade inte andra djur. Det var nåt otroligt vad fint det var.

Att jag fick vara med om detta, som var så skönt är jag också evigt tacksam för och hur ljuvligt det var har jag ju beskrivit här. För det jag kände då det var sådan otrolig Frid Glädje Värme Lugn och Förnöjsamhet, och det där ljuset, detta ljus som var där, där jag var, där jag satt under trädet. Jag har fått ändrat på mycket efter denna upplevelse. Jag har alltid trott att något liv efter detta fanns inte, för var skulle då alla människor som varit på Jorden ta vägen, jo det är klart det finns ju universum, men jag trodde att när vi dog här så var det slut. Nja det har jag väl funderat mycket på för varför skulle vi då straffas för det illa vi gjort på Jorden och skulle få en chans att komma ur svavelsjön. Så fundera själv bara.

Efter det där så gick jag faktiskt och tittade om jag skulle se något lysrör med det där ljuset så där blågröntvittgult, men jag visste ju inte var jag hade sett det. Jag gick och letade, och tänkte att i någon affär ska jag väl hitta ett sånt där lysrör nånstans. Oj vad jag gick och letade efter det där ljuset. Efter att jag tittat några månader i butiker efter ett sådant sken så tyckte jag att jag såg ungefär det där skenet. Då gick jag in i den affären och så ställde jag mig under lysröret och jag stod under och tänkte om jag skulle känna nån sån där oerhörd frid och glädje igen, med ett sånt där ljus. Men inte gjorde jag det. Jag stod där bra länge, och det var affär där de sålde hushållsartiklar. Jag tänkte, men tänk om nån kommer och ser att jag står här och tittar på stekpannorna hela tiden Jag stod under lysröret och bara tänkte. Oj oj oj snart kommer nog den där ljuvliga känslan över mig igen, men det kom aldrig någon ljuvlig känsla över mig igen. Så det var bara att gå ut och hoppas att ingen funderade hur jag kunde vara så intresserad av stekpannor. Men nog var det där ljuset rätt så nära det där ljuset jag såg när jag satt mot trädet, men värmen och den där Friden den fanns inte under det lysröret och jag har inte försökt under något annat lysrör sedan heller. Jag är fullt nöjd och tacksam första gången jag kände Guds Frid och Värme som övergår allt förstånd, i ljuset under trädet.

Jag har pratat med andra om just det där, för jag säger att jag var till himmelriket, men dom säger att det där måste vara paradiset som du var till. Ja, tänker jag då, att kanske jag var till paradiset, kanske det inte var himmelriket. Och jag träffade ingen jag kände igen eller liknande varken där eller vid svavelsjön. Jag såg ju folk som simmade nere i svavelsjön, men jag träffade ingen och pratade inte med någon. Utan jag bara gick där och såg hur dom simmade och skrek. Det fanns två svavelsjöar och så var det en kanal emellan sjöarna och så var det en bro över kanalen som gick till svavelhavet. Men jag gick aldrig över bron men jag såg att längst bort i svavelhavet sam huvudena runt och skrek så hemskt. Usch och Fy. Men vid den första där vi stod där var det otroligt vad det luktade svavel, och alldeles kolsvart nere där. Luften ovanför var gröngulblå, ja det var väldigt konstigt.

En utav de här dagarna när jag låg på sängen, om det var sen jag hade lämnat över mig eller inte vet jag inte. Men det var nog sen jag lämnat över mig. Då helt plötsligt en gång då vet jag att jag kom i den där tunneln som alla pratar om. Eller som många pratar om. Jag kom in i tunneln då, och jag åkte i tunneln framåt. Det var ett sånt där otroligt fint ljus framme där. Nånting alldeles kopiöst fint ljus, och jag åkte mot det där ljuset. Och det var så fint, det var nånting alldeles otroligt. Men jag kom aldrig över, alltså, så att jag kom in i själva ljuset. Utan jag var i tunneln hela tiden. Jag kom ända fram till öppningen, jag var nästan, nästan framme så jag hade kunnat stuckit ut handen genom öppningen, men jag kom aldrig ut genom öppningen, så jag såg inte nånting där på sidorna. Men jag såg rakt fram på det där ljuset. Och många säger att de har träffat Jesus där, och träffat Gud Fadern där och så där, men jag såg ingen där. Men jag såg det där oerhörda ljuset. Det var väl därför jag inte kunde se genom tunneln tror jag. Och så stannade det sen. Sen drogs jag tillbaka igen och jag kommer inte ihåg hur jag gjorde då. Jag kommer inte ihåg hur jag kom tillbaks igen, men jag kommer ihåg det där oerhört fina ljuset även där. Ja, det var jättefint.

När jag hade läst mycket i Bibeln så stod det att man kunde få gåvor när man hade lämnat över sig till Gud Fadern, sonen Jesus Kristus och den Helige Ande.

Jag läste också i Bibeln om att man kunde få gåvor när man hade lämnat över sig till Gud Fadern, sonen Jesus Kristus och den Helige Ande. Och helt plötsligt fick jag då till mig att jag hade fått trons gåva och jag hade också fått dopets gåva, och jag hade också fått helandets gåva. Att lägga händerna på dom sjuka och be till Gud Fadern att han Helade dom sjuka. Att döpa. Och att tro, och Profetera. Det har jag känt än idag att det var helt rätt. Plus tre gåvor till som jag inte omnämner här.

Då kommer jag ihåg att jag tänkte, vadå skulle Gud Fadern bota sjuka om jag lade händerna på dom och bad Gud Fadern bota dom det tror jag då inte. Men efter några år som troende så bad jag till Gud Fader att han skulle bota den jag hade lagt handen på och det fungerade, Gud Fadern Helade personen. Då blev jag tacksam och imponerad.

Efter några år kom det till mig att jag skulle ha gått med i en kyrka och även döpt mig, så jag frågade i Svenska Kyrkan om jag fick döpa mig hos dom. Som svar fick jag att du är väl döpt som liten, ja sa jag men jag behöver skölja av mig alla synder sedan dess. Något sådant dop hade dom inte i Svenska Kyrkan sa Prästerna, så jag fortsatte leta efter att få bli avsköljd.

Efter några år skickade jag in en folder jag fick i brevlådan ”Från Minus till Plus” och fick svar från en Pingstförsamling i min närhet att jag kunde gå med dom, vilket jag gjorde. Där var dom ca 10-12 medlemmar.

När jag hade varit med där ett tag så frågade jag om jag fick döpa mig där och då blev dom jätteglada för jag tror dom sa att det var mer än femton tjugo år sedan någon blev döpt där, ja kanske längre sedan, och medlemmarna var mycket till åren komna. Jag var yngst med mina 50 år. Det var nog ytterst nära att jag hade hamnat i ungdomsgruppen om det hade funnits en sådan i PingstKyrkan där.

Den 17 maj 1997 döptes jag i kapellet. Det var en mycket grå och regnig dag och när jag reste mig upp från botten efter att ha blivit döpt så stod jag och tittade ut genom fönstret i kapellet och såg att det regnade. Helt plötsligt slutade det regna och solen tittade fram och sken på mig rakt i ansiktet i kanske en eller två minuter. Strax kom det ett moln och solen var borta, men jag och några till kom ihåg det flera år senare. Märkligt hur det kan bli.

Jag fick också reda på den onde kunde göra så att människor blev bra för tillfället men att det då gick igen dubbelt, genom släktförbannelsen, eftersom allt går igen. Se nedan.

Klicka på länken här efter får ni se några berätta på Himlen TV7 –skenet bedrar, om alternativ till Gud Fadern sonen Jesus Kristus och den Helige Ande https://www.himlentv7.se/play/nar-skenet-bedrar_s82492/  

https://www.youtube.com/watch?v=54_FDa236xs   Kathryn Krik Från Stockholm  

Jag läste Bibeln, Bad och funderade i ca 2–3 timmar varje dag efter att jag hade överlämnat mig till Gud Fadern. Så var det, att kanske under en tvåveckorsperiod, så kom det upp i tumversen som jag slog upp, ja inte varje gång men ofta, ”älska Din Nästa”.

Då tänkte jag på vad det skulle innebära det där med att älska sin nästa. Att vara en bra medmänniska visste jag väl skulle vara bra för det sade då mina föräldrar åt mig att alltid vara. Vem är min nästa. Jag förstod att det var ju allihop i hela världen. Men hur älskar jag hela världen. Det räcker om du hjälper din nästa. KOM IHÅG ATT ALLT GÅR IGEN.

Till slut sa jag åt Gud Fadern, jag vet väl vem som är min nästa som jag tror, men precisera lite bättre vad innebär det att älska sin nästa? Så jag sa till Gud Fader att nu är det upp till dig att visa och förklara mycket grundligt vem är min nästa.

Då vaknade jag på natten efter denna diskussion och fick se många människor, i en stor samling och där blev jag påvisad vem som var min nästa, och det var i dåläget inte kompisen jag nyss hade hälsat på, utan det var den som jag stod bredvid I SAMLINGEN eller som jag såg just då. Det står ju om allt det här i Bibeln om han som blev överfallen av rövare och en Samarier hjälpte honom, sedan två finare herrar bara hade gått förbi. Likadant gick det nog för dom sedan också.

Lukas 10:25-37

Men en lagklok stod upp och ville snärja honom och sade: »Mästare, vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?» 26Då sade han till honom: »Vad är skrivet i lagen? Huru läser du?» 27Han svarade och sade: »'Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv.'» 28Han sade till honom: »Rätt svarade du. Gör det, så får du leva, 29Då ville han rättfärdiga sig och sade till Jesus: »Vilken är då min nästa?» 30Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. 31Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. 32Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. 33Men en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom 34och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. 35Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' -- 36Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» 37Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.» 

Det är jättemånga som inte förstår det här eller inte vill förstå det här fast det är hur klart som snus. Kom ihåg ALLT GÅR IGEN.

Det kom till mig att jag skulle kämpa för min nästa, både vän och fiende, kravlöst men med starka gränser så att ingen som är god förlorar på det. Ja men hur ska jag kunna göra det. Då fick jag se att jag ska hjälpa den/de som är intill/nära mig, bara ingen annan som är God förlorar på det. Jag ska kämpa för den jag ser, den som är närma mig. Se tidigare exempel.

Se också bara till så att du inte hjälper någon att få det bättre genom att förstöra för den andre utan allt ska gå ut på att göra det bra för andra utan att någon som är GOD förlorar på det. Kan det vara enklare att få det bra själv?

Ingen är till för sig själv alla är till för alla andra så länge ingen som är GOD förlorar på det

I folkhopen som jag såg framför mig bad jag en uppbyggande bön för den som Gud Fader visat mig är min nästa, och fick då se hur min bön hjälpte den jag bad för, och hur den jag bett för bad för sin nästa som fick hjälp och så fortsatte det. Det gick så långt så en dag kom det en helt okänd person fram till mig och sa att jag har sett många är anti mot dig eftersom du hjälper de som är längst ner på samhällsstegen och det tål inte vissa som är empatifria. Jag har nu bett att du ska bli fri ifrån dom som plågar dig och din familj och att ni får det bra och lika i grannens familj. ALLT GÅR IGEN!

Då blev jag förskräckt, jag har ju aldrig sett den personen tidigare, hur kan han då komma och säga så där, jo ALLT GÅR IGEN både gott och ont, och man vet aldrig var det kommer ifrån, bara att det kommer tillbaka.

Då sa jag till Gud Fadern: Hur menar du då om t.ex. mannen i en barnfamilj ringer till sina föräldrar i Hjo, och dom själva bor i Mjölby, och frågar föräldrarna om dom kan komma och vara barnvakt åt barnbarnen så att föräldrarna kan arbeta. Då är inte farföräldrarna deras nästa utan det är grannarna i trapphuset där dom bor eller i villan bredvid. Så enkelt är det. Och då är det dom som ska tillfrågas.

Och farföräldrarna som bor i Hjo skulle hjälpa grannarna som bodde i deras trappuppgång. Jag tyckte att det var så genialiskt så det var alldeles kopiöst. Då förstod jag hur bra uträknat allt var och jag försökte att leva efter det.

TjooooHoo.

Är det verkligen så att vi människor gör det svårare än det är? Kan det vara så?

Den som hjälper sin nästa, både vän och fiende kravlöst, bara att ingen som är GOD förlorar på det, den får mycket bra tillbaka.

Överlåtelse och Helande

Nu till den stora frågan och hoppas att någon av Er alla som besöker Kyrka Församling, Kyrklig verksamhet eller läser Bibeln kan förklara detta. Varför läser vi inte Överlåtelsebönen högt vid varje, eller nästan varje gudstjänst, med Pastorn eller predikanten som föreläsare, så att vi kommer ihåg att det är Gud Fader Jesus Kristus som är vår Herre och Ledare och den vi ska tjäna? Och hjälpa våra medmänniskor.

Kollektbönen läses vid varje Gudstjänst så att det ska komma in pengar till kyrkan från de som har pengar, men inte Överlåtelsebönen så att kyrkans folk kan hjälpa de sjuka som har kommit till kyrkan för att få ett Helande. Äntä könstut så säg

Själv försöker jag komma ihåg att uttala Överlåtelsebönen två ggr om dagen, morron och kväll och absolut före innan jag lägger händerna på någon för att be till Helande, så att jag inte har något eget kvar i kroppen som jag kanske skickar in i deras kropp.

Jag hoppas innerligt att det inte är så att Kyrkans folk tror att det räcker om dom har lämnat över sig för x antal år sedan kanske hållit på med New age ibland efter det då har dom ju det i sig, och då måste dom fundera vilken Gud dom ber till för Helande, då är det farligt, man kan bli tillfälligt helad genom den onde också. Har man fått helande genom den ondes förbön så kan man var säker på att det onda flyttat över sig till något annat ställe i kroppen och man blir inte av med det helt, medans om Gud Fadern sonen Jesus Kristus och den Helige Ande har drivit ut det onda då är man helt fri från den plågan.

Jag brukar säga högt när jag ber att det onda ska drivas ut ur kroppen på den sjuke.

Exempel

Gud Fader, jag ber dig att driva ut det onda ur Robins rygg höfter knän och ben i Jesu Kristi namn, nu. Jag ber också Dig Gud Fader och din Son Jesus Kristus att Ni Helar Robin fullständigt och fyller på med Kärlek Kraft Glädje och Frid i Hela Robins kropp

Kom bara ihåg att allt går igen